Words Like Violence

Det är så frustrerande att känna sig såhär ensam.

Mina knän är blå, det rinner någon vätska ur mitt vänstra öra, jag har feber och jag vill inte mer. Orkar inte mer.
Jag orkar inte komma hem till en skitig lägenhet en gång till
Jag orkar inte komma hem till smutstvättsberg längre
Jag orkar inte komma hem till ännu ett diskberg
Jag orkar inte vakna av brutal djävla ångest igen
Jag orkar inte fler sömnlösa nätter 
Jag orkar inte fler ensamma timmar hemma där varje sekund känns som en kamp på liv och död
Jag orkar inte hoppas och tro och allt
Jag orkar inte med att vara 21 och känna mig som att jag levt klart mitt liv eftersom det är så djävla skit.

Jag orkar inte leva med dessa djävulusiska smärtor som INGEN JÄVEL tar på allvar.

Jag orkar inte ha ett liv som suger. Ett liv där jag står helt djävla still.
Jag orkar inte må skit.
Jag orkar inte orkar inte orkar inte.

helvetes djävla SKIT!!!!

Tänk dig att du står nedanför en rulltrappa. Rulltrappan går nedåt och du ska uppåt.

jag dör.

att längta efter något så otroligt mycket.

vemod.

Living is what scares me, dying is easy - charles manson

Jag förstår inte alls,
Allt slits isär av helheten. Mina fingervirkade tankar kommer aldrig ta mig någonstans
Och jag kommer aldrig att förstå det. Aldrig lära mig.
Vågar jag ta ett stort steg ut i en värld full av möjligheter ?

Jag undrar bara vilka möjligheter dom menar ?
Dom pratar om det vackra livet,  den ultimata familjelyckan. Men var finns den då ?
Har den sprungit och gömt sig under den  tid jag har levt för jag har då inte sett den , eller känt den ?

Vi har ett diskriminerande,  fult och äckligt jävla samhälle att leva i och ingen kan säga något annat.
Så HÅLL KÄFTEN förfan, om du inte har något vettigt att säga.

Jag faller alltid så hårt.

det händer allt mer sällan nu, men när jag väl faller nedåt så rasar jag och slår i botten.


jag har kapitulerat. det har tagit allt ännu en gång.
och jag hatar mig själv för att jag åter igen sitter i den här situationen, att jag glömt bort att fånga det betydelsefulla.

det har gått jävligt långt den här gången. längre än vanligt och nu är jag undrar om det går att komma längre ner? varför slår lycka alltid tillbaka 10.000 gånger värre i svarthet?

och jag vet, att det här också är.
en del av livet.

men att inte kunna äta, att inte kunna stå upp själv,
att ge upp sina drömmar och mål? det är så skrämmande att inte ens den starkaste lampan kan få mig att sluta vara mörkrädd. för jag har tydliga mål i mitt liv, viljan finns där någon stans men jag har bara förlagt den. 

jag gråter som ett barn som tappat bort sin mamma på ICA.





det är en timme i taget nu.
en minut, ett andetag.

de brukar kalla mig bortskämd såna här kvällar, tänk på barnen i afrika som bara lever på ett riskorn. 

ungefär som om jag borde vara jävligt glad
över att jag har i-landsproblem och kan äta hur mycket godis jag vill utan att behöva dricka hiv-smittat vatten.

det är såna här kvällar som befolkningen gärna får ta kollektivt självmord, för de finns ändå inte här för mig när jag är ensam och det känns som om
alla drömmar jag har är värda ungefär lika mycket som någonting jag har mellan tårna eller under skon. 

man inbillar sig att världen är en ond plats
och skrattar hysteriskt åt tv'n när Oliver de Paris kvävs i en torktumlare.

han var ändå så jävla ful.

jag bryr mig inte så mycket om vad folk
tycker och tänker, men uttalanden som
'män som ligger med män förtjänar att
dö' gör mig riktigt mörkrädd. 
jag tycker synd om er. synd om er som lever i hat.
-synd om er som lägger ner så mycket
av er tid och energi på att fördöma de
som inte är som er.

Jag tycker vi kan kalla den här generationen för 'knulla-runt-generationen'

Visst var det en stor författare som sa ”varje man är en ö”? 

När allt kommer omkring kanske han hade rätt. Att vi egentligen ska leva för oss själva, ensamma och isolerade. Kanske sveper ett skepp förbi då och då, kanske kliver någon av som man umgås med ett tag för att senare vinka av. Men att det till syvende och sist är man själv som är viktigast. Det är när jag slår upp dagstidningarna som jag tänker på ensamhet. Det är när jag saknar någon att ligga bredvid som jag tänker på ensamhet. Det är när jag sitter på festen med en öl i handen och människor i massor runtomkring mig, men ändå väldigt tomt, som jag tänker på ensamhet. Om det kanske ska kännas så. Om ensamhet på något sätt kan vara nyttigt. 

Mina vänner säger ofta till mig att det är någonting man vänjer sig vid. Att det efter ett tag känns bra att vara för sig själv. Man hinner med mycket mer; läsa böcker, städa, laga mat, skriva, läsa böcker, laga mat, skriva, läsa, skriva, mat, sova, läsa, städa, sova, sova, sova. Min pappa säger att ibland så behöver man en paus från omvärlden. Ta det lugnt för sig själv och andas lite, låta stressen svalna och tiden komma ikapp. Min mage säger att det låter säkert bra med det är ändå någonting som är fel. 

Varje man är som en ö. Ibland kommer det post som påminner en om att det finns andra öar, andra människor som en själv som sitter där och väntar ut tiden. Äter sina förbannade nudlar och går upp varje morgon till ingenting. 

Saker och ting händer omkring oss. Ständigt. Speciellt i tider som dessa då världen kokar av allehanda händelser, krig och människor. Varje dag läser jag i tidningen att ännu ett dussin har dött i en självmordsattack, ett tusental i bombränder, några i bränder, andra i tågolyckor och överallt frodas misären. Då kan jag inte sitta på min ö och vänta på ingenting. 

Saker och ting händer omkring mig. Ständigt. Speciellt i dessa tider då jag kokar av ett behov att ha någon bredvid mig när jag vaknar om morgnarna. Ett helt naturligt behov av att berätta för någon om hur min dag har varit, sitta och dricka te om kvällarna och ha en varm kropp att lägga sig bredvid och somna med. För att nå dit kan jag inte sitta på min ö och vänta på att han, den stora kärleken ska komma seglande helt på måfå. 

Jag är ledsen, men jag köper det inte. Varje man är ingen ö. Varje man är en landskapsarkitekt som kanske började med en ö men som vid det här laget måste ha fyllt ut med kullar, dalar, bergspass och floder. Små insjöar och träd, rådjur och insekter. Ett helt ekosystem. Vi är beroende av varandra. Det är en viktig sanning när sommarnatten kryper in under skinnet och alla kärleksparen går omkring på gatorna. Det finns ingenting som heter sund ensamhet, det är bara en myt och en produkt av en glorifierad bild av singellivet. Den där känslan som sitter i maggropen om att någonting är fel. Det handlar om saknad. Det handlar om att där skulle det sitta en direktlänk till en annan människa, där finns ett uttag eller flera som står tomma. 

När allt kommer omkring så är jag säker på att den store författaren hade fel. Varje man är ingen ö. Människor kan och ska inte leva ensamma. Och det var säkerligen detta han själv insåg när han sköt sig i huvudet med älgstudsaren. Ensamheten drev honom

when death creeps in, to play it's part.
you must you follow your heart
you must follow your heart

Jag kommer alltid minnas dig, min stjärna. 
Du må vara borta, men du kommer aldrig vara bortglömd! 
Finaste du. Vila i frid <3